Jag skulle kunna sitta i flera timmar och skriva hur mycket jag älskar dig och hur mycket jag uppskattar allt du har gjort för mig, men även om jag skulle det känns det som att du inte längre lyssnar, som att du inte bryr dig.
Och varje gång jag sa att jag älskade dig mer än någonting annat, fick jag det att låta så falskt även fast jag verkligen menade det.
Det är så otroligt svårt att sätta ord på vad jag egentligen vill säga, för jag vet faktiskt inte själv. Det känns som att jag skulle kunna skriva ett inlägg som vart hur långt som helst, men när jag väl börjar skriva tar lixom alla orden slut.
Jag har gjort mina fel, och du har gjort dina, men det var lixom ingenting vi brydde oss om vi gick vidare och det fortsatte att lixom vara vi. Jag vet inte, men allting har ju sitt slut trots allt, även fast jag verkligen trodde på vårat föralltid.
Ska jag vara ärlig så är jag inte säker på att jag klarar fler dagar med att känna mig så pass oälskad och värdelös som du gjorde.
Visst hade du dina ljusa stunder då du verkligen lyste upp mina dagar, men just nu ser jag ingen annan utväg, jag är ledsen men det var du som fick mig att börja tänka såhär, trots allt.
Tack för alla fina dagar, år och månader jag fick med dig, har gått igenom en hel del och jag är tacksam att du fick mig upp på fötter idag men nu får vi se vad framtiden för med sig.
Älskar dig. <3