det här kommer inte bli enkelt utan dig, men jag tänker iaf försöka, det har lixom alltid vart vi två, ingenting har kunna skilja oss åt lixom, om ni fattar? men nu helt plötsligt måste vi, eller ska vi gå åt två helt olika håll. det har alltid varit vi två sen dagis, och det tar verkligen i att förlora dig, men vad som än händer vill jag aldrig förlora dig som kompis. för det skulle jag inte klara av, men för varje dag glider vi isär mer och mer och det är jobbigt, riktigt jobbigt kan jag lova. jag älskar dig, det gör jag. men inte lika mycket, vet inte ens om man kan säga det längre, för vet faktiskt inte om jag gör det. eller ja, klart jag gör, men tycker om är nog bättre ..
så fort vi ens pratar så börjar vi bråka, och ja förlåt för allt men jag klarar inte av det här. du har svikit mig allt för många gånger, och jag orkar faktiskt inte ta det en gång till. darför ledsnar jag på dig så grymt mycket, när du gör om det hela tiden. du har alltid tagit mig i första hand, fören nu, jag kommer alltid sist, och du fattar inte hur ont det gör i hjärtat varje gång du dissar mig för något annat som du anser är mera viktigt. vad är jag då? ingenting? kommer du ihåg på dagis, när vi lurade dom mindre att bada i sand & grus? och när vi åt kludd och trodde att det var tuggummi när inte fröknarna såg, när vi stängde in oss på toaletterna med din baby born och hällde i den vatten så den skulle kissa på sig, och när vi skulle sova över på dagis och du inte kunde somna så fröknarna fick ligga och kittla dig tills du somnade? vart tog allt det vägen?, jag saknar fan dig, på riktigt nu!
men snälla, sluta med allt du gör för det sårar faktiskt, du vet hur jobbigt jag har det nu och endå håller du också på. vet du, jag ångrar faktiskt inget av de här. för jag har tänkt på det länge, men det gör endå ont. men såhär är det nu, och såhär får det bli. hoppas du förstår att det här kunde vart annorlunda.? eller? :(
vetfaktisktintevadjagskaskrivamenhoppasdufårdetbättrenuutanmig.