japp, redan tillbaka, heheheh. och nu ska ni få en sjuhelsike lång text om det som rullar i min hjärna, just nu.

alla vet väl hur det är att känna dig riktigt jävla misslyckad? eller hur? känslan som bara gnager i hjärtat och i hjärnan att man inte duger och är värdelös, panik man vet inte vad man ska göra vilket ben eller öga man ska våga stå och kolla med. när man måste välja, mellan sanning eller lögn och alla vet att lögner har ofta de bästa svaren men sämsta följderna, och sanning sämsta svaren men bäst följder? iaf, så vart det för mig i fredags, har mått sjukt dåligt och jag mår nog inte 100 än heller, jag känner mig verkligen som en dålig människa, och vet inte till vem jag ska vända mig. i fredags var jag säker på att jag hade en biljett rakt upp till himlen, men nu när jag tänker efter är det bra att det blev som det blev. jag är stolt över mig själv, och borde fattat det här när jag satte igång. mina föräldrar vet om allt, och det var mitt eget val. så nu öppnar jag mitt hjärta, för nya misstag, och problem. welcome!